 |
man gör en bok
Det är nu i skrivandets stund februari 2004, Tickboken har äntligen kommit ut, och efter vad jag förstått så tycker de flesta att det blev en mycket bra bok. Men hur började det hela? Jag har samlat på mej en del papper som har med boken att göra, dock inte allt. Det blev en försvarlig bunt, har precis gått igenom dessa, och kommer nu att berätta lite, vad som hänt innan boken nu ligger färdig här
Det måste ha varit år 1997 som mitt stora hjärnsläpp, att jag skulle göra en bok kom. Hittar ett brev daterat 5/12 till en förläggare (Öns förlag) där jag berättar att jag visat mina planer för Interpublishing ( förlaget som gett ut Ryman/Holmåsen) och att detta förlag inte sett någon lönsamhet i boken och avböjt.
Detta förlag Öns, bestod av Agneta och i viss mån hennes man, dom bodde på en ö utanför Täby, strax norr om Stockholm, de kom en dag till museet, tittade på mina bilder, lyssnade på mina vilda planer. Dom berättade för mej att detta skulle komma att kosta mej en del pengar, och de tyckte att jag skulle börja ragga stålar och återkomma när jag hade några.
Jag tror att det fanns en liten förläggare till inblandad, vid ungefär samma tidpunkt, det var han som gett ut den lilla (taffliga) svampboken som jag godtjänt, den med en svampkniv i plast fastsatt på baksidan, men han sa direkt att utan att jag hade 325.000 så var det ingen ide att sätta igång.
Nåväl jag sökte, jäklar vad jag skrev tiggarbrev (det kommer en lista) och jag fick ett napp. Oj vad glad ja blev, Jord och Skogsbrukets forskningsråd var de som var så givmilda att de ville satsa på en tickbok,
Eller också var det så att Desire Edman, Riksmuseets dåvarande chef satt med i uttagnings-komitten, antagligen fick hon inte sitta med för jäv, men jag tror nog ändå att hon spelade in.
80.000: vilken otrolig summa nu var det väl bara att trycka eller hur, förlaget tyckte att det var fint, men att det nog skulle behövas lite mer pengar, men att dom skulle räkna på det hela, sedan tappade vi kontakten mer eller mindre, mina brev blev obesvarade, och på tel. fick jag aldrig tag på någon, slutligen fick jag reda på varför, stackarna, dom hade ”kånkat” (konkurs). Jag deppade väl i några månader, men var samtidigt glad att de inte hunnit börja och kanske förstört lite av pengarna.
Tog nu kontakt med Naturskyddsföreningen och undrade om de ville bli min förläggare, jo visst ville dom det, var där och visade min text (som nu var färdigskriven) samt lånade ut alla diabilder, men samma sak där, dom hade inga pengar att pytsa in, sök mera så skall vi snacka om det sedan, var svaret.
Det är nog tur att jag i grund och botten är en optimist som bara tror gott om mej och mina förmågor.
Nu startade stora penga-sökningen igen, och här är några av dem jag sökt hos; Preem, Miljöminister Kjell Larsson, Statens kulturråd, Återvinsten (Bingolotto och SNF), Naturvårdsverket, Naturvetenskapliga forskningsrådet, Amf, Skandia, Folksam, Länsförsäkringar, Trygg Hansa. Spp, Kungliga Vetenskapsakademin, Scania, Astra, Stora Enso, Riksmusei vänner, Värdsnaturfonden, Skogsstyrelssen, Artdatabanken, nej från samtliga. Några nej till, var tex. svaret från Arla, till dem hade jag erbjudit mej att svara för text bak på mjölkpaketen om det var så de ville skriva om svamp någon gång.
En annan som jag trodde på var Svenska Kyrkan som är stora markägare. Så här löd följebrevet till ansökningen ,
TILL ÄRKEBISKOPEN, jag heter Klas Jaederfeldt och jag har gått ur Svenska Kyrkan, men jag dristar mej att skriva till er ändå, Som det framgår av de övriga pappren gör jag en fotoflora om tickor. Många av dessa är med på rödlistorna och eftersom kyrkan är en stor skogsägare, och antagligen i dessa skogar värnar om miljön, hoppas jag att ni vill stödja en sådan här bok osv…..
Svaret blev ett nej, Ärkebiskopen har till Kyrkostyrelsen överlämnat ert brev om bidrag till bok om svampar, sedan framgick det att kyrkan på riksnivå inte har något med skogarna att göra, och att dom lyckönskar mej med mitt arbete med ”Rödtickor” ( de menade väl antagligen de rödlistade tickorna)
Jag begärde audiens hos Riksmuseets museichef och forskningschef, la fram mitt ärende, och fick ett muntligt löfte om att, om boken verkligen var på gång så skulle museet bidraga med 80.000:. Tänk nu hade jag ju fått ihop 160.000, en smått otrolig summa. Men inte dög det för Naturskyddsföreningen, ( mycket vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt) vårt samarbete lades på is tills vidare.
Det ringde i min telefon, Stenström hette han, och Interpublishing var hans förlag (nämnt förut, det var här Ryman/ Holmåsen kom till). Han hade tänkt om kunde kanske ge ut boken, kanske skulle den gå ihop lite om han fick de 160.000, var uppe på hans förlag och snackade lite, jag fick med mej ett par böcker om insekter hem, så jag gick lite på vinst i alla fall.
Efter 3 månaders funderande ringde han och berättade för andra gången att han inte hittat någon lönsamhet i boken, och att det fick vara .
Nu gick luften ur mej fullständigt, hade väl lite funderingar om det gick att göra en CD-skiva på materialet, pratade med Micke Krikorev om det, det skulle inte vara något problem, hade en förfrågan hos jord o skogsbruket om ifall jag fick göra cd i stället för bok, nja det var dom kanske inte så pigga på, men det var bara att vänta.
Efter ytterligare några månader, mötte jag Åke Strid utanför museet när jag en dag hade bråttom hem, han sa att han kommit på en ide hur boken skulle kunna bli tryckt, jag hade för bråttom för att snacka med honom just då, men han sa att han skulle komma upp snart igen.
Någon dag senare fick jag reda på vad han hade för ideer, Han hade hört att Janne Nilsson i Tanumshede, skulle skaffa sig en jättestor färgkopiator och att det säkert skulle gå att trycka min bok i den.
Det ordnades med provtryck av avfotograferade diabilder, dessa verkade bra så vi beslöt att fortsätta, sedan verkade det som om iden på färgkopiator kom av sig, och priser grejades fram på en tvådelad bok ett häfte med text och ett med bilder, jag kommer inte nu ihåg vad priset skulle bli, men det var överkomligt, Janne fick ner alla mina diabilder för avfotografering, museichefen kunde inte påminnas om sitt löfte, då hon slutat och det kommit en ny, men forskningschefen stod vid sitt löfte. Åke lovade att han skulle rätta min svenska och göra layouten mot ersättning från museipengarna.
Jag lyckades få låna en bärbar dator av Artdatabanken, så jag skulle kunna sitta i källaren och göra bilderna lite bättre. Det kom en CD från Janne, med alla mina bilder på, vad jag blev ledsen, jag har aldrig sett så mycket blåstick någon gång, jag prövade att försöka få bort det, men det är inte så lätt när man som jag är nybörjare på Photoshop.
Jag fick hämta mina diabilder på Östertälje stn., det var Mattias från Sthlms. svampvänner som fraktat upp dem, med bilderna hemma tänkte jag, att det kanske går att skanna in allt, och inte bry mej om färgsticksbilderna,
Sagt och gjort, hela sommaren och en bit in på hösten gick åt till detta jobb alla bilder levererades till Åke som med hjälp av ett datorprogram som heter Publisher millimeterpassade in dem på rätt ställe. Vi har nu kommit till tror jag januari 2003, och boken såg riktigt fin ut i datorn, planerna hade också ändrats så det skulle bli bara en volym. Jag hade från Janne Nilsson fått höra att det fodrades 500 sålda ex, innan boken kunde tryckas, jag hade gjort lite reklam för den , och en norrman var villig att köpa in 100 ex om han fick ensamrätt i Norge, själv kunde jag använda mina pengar till att stödköpa ca 200 ex. Museet verkade välvilligt till att köpa ca 300 så det hela skulle nog vara i hamn.
DET VAR DÅ BOMBEN SMÄLLDE, ingen av bilderna gick att använda.
Jag hade vid min inscanning haft för låg upplösning, men Janne var snäll och lovade att plåta av allt en gång till, och att han skulle vara lite mer noga denna gång.
En begagnad dator inköptes och jobbet med att snygga till bilderna började igen, det hela var nog bra, nu fick jag en chans att ta med andras, ofta bättre bilder, samt att många bilder byttes ut mot inscannat torkat material.
När jag äntligen var klar med mina bilder så började svamptiden, och det mesta arbetet lades på is. På höstkanten fick vi reda på att museet skulle stödköpa 300 ex,( boken blev billigare så det blev 500 ex istället)
Men pengarna måste tas ut ur museet under 2003, annars så frös de inne.
Det blev en riktig spurt på slutet, men Janne lyckades få pengar även fast inte leveransen var gjord.
Så nu finns den ute, och jag lovar er läsare, att jag kommer aldrig ens tänka på att göra någon bok igen
Klas
Men man skall aldrig säga aldrig,för efter detta så har det blivit svampboken också.
| |
