home page

John Polman hade lovat dåligt väder och de flesta i jaktlaget var på arbetet. Vi hade bestämt oss för att inte bedriva någon gemensam jakt på måndagen. Eftersom jag hade skjutit den sista vuxna älgen på licensen under söndagens jakt, så var det bara de fem kalvarna kvar. Vi hade kommit sams om att om någon ville gå ut och skjuta en kalv, så var det bara att gå ut och sätta sig att vänta.

Jag sov lite längre än vanligt den dagen, så det blev inte att jag for ut på morgonen. Men framåt lunch var jag alldeles för rastlös för att kunna sitta inne längre fastän det regnade. Jag sade till min sambo: -Ja far å skut n' björn.

Bägge på licensen var kvar, men jag hade nog tänkt att det var kalvjakt jag skulle ut på. Jag rafsade ihop sakerna som brukar vara i säcken, och tog Hjördis (bössan) under armen och gick ut. Jag lastade allt i bilen och for till Oxfjällets kronopark i Rajastrand. Halva den parken utgör vårt jaktområde.

När jag kommit fram började jag fundera var alla kalvarna tagit vägen. Eftersom det blåste från sydost bestämde jag mig för Granberget. Jag utgick från norra sidan och tänkte gå över berget mot söder. Det började med en lång motlutande promenad över en markberedd kalyta. När jag kommit över den gick det lättare fastän det var brantare.

Jag gick och tittade extra noga på alla stora myrstackar och det var många. Då vår jaktledare hade gått samma väg någon dag tidigare och sett ett nygrävt björnide under en myrstack. Men jag hade inte lyckats få ur honom exakt var det var, för han tycker inte att man ska gå ut efter björn. Han hade sina egna otäcka minnen av en elak björnhona som han träffade 1967 i samma område.

Jag smög så tyst jag kunde, men ändå tyckte jag att det lät som en renflock. Det knakade och brakade överallt där jag satte ner mina 43:or. Först skrämde jag upp en flock ripor som nästan höll på att flyga på mig. Sedan skrämde jag upp både tjädrar och orrar.

När jag kommit upp på toppen satte jag mig ner ett tag och tittade på vyerna. Jag satt där och ångrade att jag inte tagit med vatten till kaffekokningen. Eftersom det är ont om bäckar på toppen av ett berg så borde jag tänkt på det lite längre ner. Jag tog på mig säcken och fortsatte att gå. Nu bar det iväg utför och ganska snart var jag framme där det blir som en ravin i berget.

Jag hann bara tänka att ingen kommer att tro mig när jag berättar att jag har sett den här, i samma ögon blick hade jag lyft Hjördis till axeln och lagt rödpricken mitt i bogen och tryckt av.

Men jag var ju inte riktigt säker på att den var död. Så jag beslutade mig för att skaffa hjälp att leta rätt på björnen. Jag tog upp snitselbanden jag hade i ryggsäcken och knöt en snitsel i närmaste buske.

När jag kommit ner till botten av ravinen gick jag en bit upp på andra sidan innan jag kände mig säker nog att börja knyta med båda händerna. Nu gick jag med bössan i armvecket i stället. Snitselbanden räckte precis ut på myren väster om ravinen. Nu visste jag exakt vart jag var, så jag riktade stegen rakt mot byn. På vägen ner när jag gick in i skogen efter myren hörde jag ett väldigt brak vid sidan om mig inne i skogen. Då var det nära att kalsongerna bytte färg.

Det var två tjädertuppar jag hade skrämt upp. Jag konstaterade pustande att dom bits ju inte, tog ner bössan igen och gick vidare på darriga ben, sen dröjde det inte mer än en kvart förrän jag var nere på vägen. Jag gick raka vägen hem till en av gubbarna i älgjaktslaget. Han är den mest erfarna björnjägare jag känner. Men han var inte hemma så jag lånade en cykel och trampade igenom hela jaktområdet för att hämta bilen. När jag hämtat den var det dags att leta rätt på honom.

Jag ringde hans frus arbete och fick veta att han också var ute och letade efter kalvar, men i andra änden av jaktområdet. Därför åkte jag åt det hållet för att leta efter honom.

När jag kört en bit efter skogsbilvägen såg jag att det låg en färsk björnruse på vägen . När jag kom till vändplanen stod hans bil parkerad där. Hans radio låg i bilen så det var ingen mening att ropa efter honom. Jag tutade ett antal gånger och sköt ett signalskott, jag satte också en lapp på hans bil som talade om att han skulle fara hem snarast.

När vi började närma oss ravinen tvärstannade kompisen, slet ner bössan från axeln och började spana runt omkring sig. Jag tittade ner på marken och fick se samma bloddroppar som han sett, då plockade även jag ner bössan ganska fort.

Vi konstaterade att björnen inte låg död uppe i berget. Eftersom det duggregnade och det var ganska blött skulle blodspåren snart försvinna. Därför fick vi skynda oss, att börja följa björnen. Med tanke på hur han hade gått skulle man kunna tro att det var Ingemar Stenmark som var björn. Han hade gått och gjort kraftiga vinklar hela tiden.

Kompisen sade att det är så björnen gör då han skall lägga sig i bakhåll om någon följer honom. När han kommer, ja då kommer han bakifrån!

Så efter det gick jag nästan mer baklänges än framlänges. När vi kommit ut ur skogen hittade vi en sårlega ute på samma myr som jag hade kommit ut på när jag gick och snitslade från skottplatsen, Där jag hade kommit ut var det endast 40 meter till legan. Björnen hade farit rak ner mot där vi nu hade parkerat bilarna.

Vi konstaterade att det var dags att hämta en eftersökshund som tog björn, och vi började gå ner mot vägen igen. När vi gått en bit korsade vi åter spåret . han sade att han sett det spåret på uppvägen, men inte tittat så noga i det eftersom min björn skulle vara död. Men visst var det blod även i dessa spår. Vi fortsatte ner till vägen för att titta efter mer blod. Där såg vi att blodet runnit i en strid ström över vägen. Det blev bestämt att jag skulle åka och låna hunden medans kompisen skulle fara ner till vägen som björnrusen låg på och leta efter spår där. Klockan började bli mycket så jag körde de två och en halv milen till Högland betydligt fortare än vad skyltar och grusväg tillåter.

Jag for hem till en bekant som föder upp Karelsk björnhund och fick låna både hunden och pejlutrustning, som jag satte på hunden om jag skulle bli tvungen att släppa honom, eftersom han är svår att kalla in om man släpper honom.

Vi for tillbaks till Rajastrand i samma svindlande fart och for direkt för att leta efter kompisen. Han kom gående efter vägen med ögonen fästa vid vägbanan letandes efter spår. Han sa att han hittat spåren från rusen och dom gick av vägen upp mot branterna i Oxfjället. Men han hade inte sett något blod i spåren, inte heller vart björnen kommit upp på vägen, han sade åt mig att fara upp med hunden till blodspåret vid den andra vägen och utgå därifrån. Jag for dit och satte på hunden spårselen och kollade att pejlen satt som den skulle utan att sätta igång den. Hunden tog upp spåret på en gång och det bar iväg lika krokigt som uppe i Granberget, men ändå mot kompisen.

Vi kom ner till en liten myr där björnen gått fram och tillbaks åt alla möjliga håll. Till slut bestämde sig hunden för åt vilket håll björnen hade farit. Vi travade vidare i rask takt för vi skulle ju ner till vägen där kompisen stod och väntade.

Vi hann bara gå en liten bit från myren då jag hörde något ljud som jag inte riktigt förstod vad det var, men hunden började dra ordentilgt och hoppa jämfota på bakbenen. Nu måste jag starta pejlingen, men jag hann inte hala in mer än två meter av fem meters rullkopplet förrän björnen kom springande halvt stående på bakbenen.

Björnen lade sig ner och jag sköt för säkerhets skull ett skott till i huvudet. Sedan började jag rota i säcken efter radion, hittade den och ropade på jaktlagskompisen och sade att nu låg den stilla.

När vi fraktat hem björnen visade sig att han vägde ca 180kg, och att det första skottet jag sköt uppe i Granberget skulle varit dödande om jag haft mer att skuta med än kaliber 6,5x55. Strax efter köpte jag en kaliber 30-06 halvautomat.