( Utdrag ur Höglandsboken ) Järn Hansch´n hette egentilgen Johan Hansson och var född 1796, han kom till Högland 1825.
Då han skulle berätta om någon händelse tog han gärna till små överdrifter.

När Järn Hansch flyttade till Långsele, hade han en stor ko med sig. Kon var försedd med ett par bastanta horn, vars spetsar var så långt ifrån varandra, att när två getarpojkar satt på var sin hornspets och blåste i sina "tuthorn" så kunde de inte höra varandra.

För att få husrum åt kon måste en ny ladugård byggas. För den skull tog Järn Hansch´n sin dräng med sig och gick till skogen för att hugga timmer. När de kommo till skogen gingo de åt olika håll. Om en stund fick Järn Hansch´n se en tall, som såg ganska bastant ut och den började han hugga ner. När han huggit halva dagen, kom han ihåg att han skull gå omkring tallen för att se huru grov den var. När han så kom på andra sidan tallen så stod drängen där och högg och ändå hade de inte hört varandras yxhugg. När tallen var fälld så kunde trettio par dansa på stubben utan att behöva stöta varandra.

Av virket ur denna tall byggdes så en ladugård, som var så stor, att när en vanlig ko blev betäckt vid dörren, så kalvade hon innan hon kommit längst in i ladugården. av en gren av tallen gjorde sig Järn Hansch´n en skida, som var 18 alnar lång. Denna hade så gott glid, att när den kommit igång så måste Järn Hansch´n kasta sind handskar framför och åka fast på dessa för att få skidan att stanna.
Med denna skida åkte Järn Hansch´n från Högland till Sollefteå ( 20 mil ) på en dag.

På sommaren då den stora kon släpptes på bete, bands en stor blyklump i svansen. När han så skulle sopa bort broms och myggor, så slogs all skog i närheten omkull. Järn Hansch´n brände skogen, som slagits omkull och sådde svedjeråg. Skörden ble rent ut sagt överdådig.

En vinter skulle Järn Hansch´n köra ut till en sådan rågåker efter ved. När han kom fram till rågåkern fick han se en mickelräv som gick där och rotade. Lodbössan laddades i en hast, men vad värre var, kulorna hade glömts hemma, varför en spik måste användas i stället. När räven lufade förbi en stubbe, sköt Järn Hansch´n och där satt räven med svansen fastspikad i stubben. Men så tog räven ett riktigt skutt och sprang bort - men skinnet stannade kvar. När Järn Hansch´n så hämtad rävskinnet körde han vidare, men bäst som det var stannade hästen. När Järn Hansch´n då så sig omkring, blev han varse, att han kört in i ett kullfallet rågstrå och eftersom han kört ända fram till ett "knä" på strået, så måste han vända och köra ut igen.


En ovanligt trovärdig Järn Hansch-historia.

En gång hade Järn Hansch´n gått ner till Långseleån för att meta. Till saken hör, att han just på den plats där han tänkte börja sitt fiske, vid ett tidigare tillfälle tappat en yxa som lossnat från skaftet och hamnat ute i ån.

Nu inträffade det märkliga att när han kastade ut, så ringlade sig krok och rev genom yxögat. Efter ett tag fick han ett kraftigt napp. Då han slängde upp, visade det sig att både fisk och yxa följde med. En and råkade flyga förbi i samma ögonblick. Den fick halsen avhuggen av yxan och damp i marken. Yxan landade intill en buske längre inåt land i skallen på en harpalt, som slogs ihjäl.

I dödsryckningen sparkade haren upp en koskälla, som en skällko åt Järn Hansch´n tappat föregående sommar. Resultatet av detta märkliga fiske blev alltså: en yxa, en stor fisk, en and, en hare och en koskälla.


Järn Hansch´n tar flyget.

Järn Hansch´n, befann sig med större delen av sitt husfolk på slåtterarbete "noli fjälle", då en dag en man kom med bud att han omedelbart måste komma hem. Järn Hansch´n, som inte kände sig hågad för någon ilmarsch över blötmyrorna i den rådande sommarvärmen, tänkt till och fick som vanligt en god idé.

Han hade i sin utrustning en lång lina, vilken han tog fram och lindade upp på armen, varefter han knöt en löpsnara i ena änden. Han visste sedan tidigare om, att ett tranpar häckade på en myr i närheten. Sedan han för sitt förvånade slåtterfolk förklarat att han tänkte flyga hem, stack han iväg, och eftersom Järn Hansch´n inte var någon vanlig bonde, lyckade han med det otroliga att smyga sig så nära tranparet, som stod intill varandra vid bobalen, att han med ett enda kast med sin löpsnara kunde fånga dem bägge.

Därefter satte han sig gränsle över den ena tranan, den andra tog han i ett fast grepp med en hand i vardera benet och höll ovanför sig. Med denna något ovanlga dubbeldäckade farkost sparkade han så igång, och de vettskrämda tranorna lyckades otroligt nog lyfta med sin tunga last. Efter att ha kommit ovan trädtopparna kunde han, genom att vrida den övre tranan, dirigera sin farkost i önskad färdriktning.

Resan gick vidare utan intermezzon, och efter några minuter kunde ett häpet husfolk se sin husbonde göra en elegant landning på gårdsplanen. Därefter släppte han tranparet som omedelbart återvände till boplatsen.

Själv hade Järn Hansch´n fått en ny fantastisk historia att berätta för sina andäktigt lyssnade grannar.






Tillverkning & Design Leif Jaederfeldt 1999 (version 4)
Senast uppdaterad: