Jag visste att en stor björnhona med ungar fanns öst på kronoparken Loitavaare. Efter höstens älgjakt beslöt jag mig för att försöka spåra upp björnen. Med mig hade jag min hundar, Piff och Paff. Piff var ung och rätt oerfaren, medan Paff däremot var äldre och erfarnare. Båda var tränade på älg. Däremot hade de inte prövats på björn. Nu skulle det göras. det skulle bli intressant att se hur hundarna reagerade inför mötet med en björn, som jag hade förhoppningar om att träffa på.

Det var barmark ännu. Men jag träffade ändå rätt snart på spår efter en björnhona med ungar. Jag spårade hela dagen med Piff i band. Den äldre Paff gick lös, men följde efter mig och Piff. Vi visste därför var vi hade varandra. 

Kvällen kom och björnen hade vi ännu inte träffat på. Jag och hundarna lade oss vid en eld under bar himmel. Hundarna låg på var sin sida om mig och höll mig varm, fast nog kände jag av kylan mot morgonsidan. Det hade blivit kyligare under natten och på morgonen var det rimfrost på marken. Det försvårade spårningen.

Vi gav oss iväg så snart det blev ljust och gick stora svängar fast nu på västra Loitavaare kronoparken, där jag också hade jakträtt. Nu hittade vi färska spår efter björnhonan med sina två ungar. Plötsligt träffar vi på stället där björnfamiljen legat under natten. Då sade jag till Paff: "Ge dig iväg nu, så får jag se om du törs jaga björn". Paff försvann, medan Piff och jag fortsatte efter spåret.

Det gick en halvtimme eller mer, då hör jag Paffs grova skall. Nu släpper jag också Piff, som genast ger sig iväg i riktning mot platsen för Paffs skall. 

Jag trodde det var ett ståndskall, varför jag springer mot platsen för skallet. Ibland stannar jag och lyssnar och hör då också Piffs ljusare och mer energiska stämma.

Men björnen stod inte så länge, utan brakar iväg med hundarna efter, skällande. Drevet går i vida svängar runt Granberget, där vi nu var och försvinner ned mot näset och bondskogen. Jag följer efter ömsom gående, ömsom springande i hopp om att komma i läge för att skjuta.

Nu är vi nere på näset och jag hör att det blir ståndskall igen. Då lämnar jag ryggsäcken för att kunna färdas lättare. Medan jag springer tänker jag om björnen går över Långseleån kan jag inte följa den, för på andra sidan ån har jag ingen jakträtt.

Björnen gick inte över ån. Den stod definitivt stilla, medan hundarna skällde. Nu var jag rätt nära och smög mig fram mot platsen där björnen stod. Den var ordentligt uppretad och aggressiv och i samma stund som jag kom fram gjorden den ett utfall mot hundarna, som ylande och skällande hoppade undan. Björnhonan släppte de dock inte, utan blev om möjligt ännu morskaren är de såg och hörde mig komma. Jag såg Paff skällande med raggen stående rakt upp på ryggen och björnhonan lika ilsket råma och slå mot hundarna.

Det fanns inget hinder i vägen, utan jag siktade och sköt. Det blev en fullträff. Björnhonan ramlade ihop och blev liggande. Piff och Paff rusade fram, men stannade när hon i dödsryckningar rörde ramarna. När björnen låg helt stilla gick de fram och nosade, men rev inte i raggen, som de annars brukade göra, när en älg dödats.

Ungarna såg jag inte till en början till. Paff satt emellertid helt tyst och tittade upp i en tall och där satt en unge, som jag skjuter. Den andra ungen stod inte att finna.

Jag såg mig omkring på platsen där jag stod och här hade det tydligen varit en våldsam kalabalik. Smågranar hade vräkts omkull, mossa och torv hade sparkats upp och hängde i buskarna runt omkring. Det var djupa spår efter älg på marken och revor i träna efter björnklor. Allt detta kunde inte ha orsakats av kampen med hundarna. 

Här måste björnhonan ha slagit en älg, tänkte jag. Mycket riktigt, då jag går runt platsen hittar jag stället där älgen fallit, under kampen med björnen. det var ett myrdrag, men där låg inte älgen. Djupa spår efter björnen och nedtryckt gräs och mossa tydde på att älgen släpats från platsen. 

Hundarna hittade älgen före mig. Den låg under en tall. Kroppen var övertäckt med mossa. Bara ett horn stack upp ur mossan. När jag får bort mossan ser jag at det är en ettårig tjur, som dödats. Kroppen var illa tilltygad. Den hade djupa rivsår på ryggen efter klor och tänder. Buken var uppriven och tarmarna utrivna. Efter att honan och ungarna hade frossat på älgens inälvor hade kroppen täckts över för att köttet skulle möras. 

Björnhonan återvände till platsen, där hon gömt älgkroppen för kommande behov och där stannade hon upp. Det blev hennes eget fall. 

Här slutar Ivan Ottosson sin berättelse. Medge att nog kan jakthistorier från nutiden också innehålla spänning, dramatik och oväntade händelser.